Mediestudiers historia

Tung trio

Fem av dessa åtta personer har egna erfarenheter av journalistik och medier, tre av dem har det inte. Och det är just dessa tre – Egon Jacobsson, Claes Dahlbäck och Kjell-Olof Feldt – som tar initiativet till projektet.

De träffas regelbundet och ofta på grund av sina roller i Vin & Sprit: Egon Jacobsson som VD, Claes Dahlbäck som styrelseordförande och Kjell-Olof Feldt som före detta styrelseordförande och därefter rådgivare till ledningen.

– Idén till ett institut kom upp i våra diskussioner, berättar Claes Dahlbäck 2026. Vi hade täta kontakter och var oroade över dreven i medierna mot personer i näringsliv och politik. Kjell-Olof och Egon var upprörda över behandlingen av Mona Sahlin och jag var upprörd över drevet mot Håkan Mogren i Astra.

"Det behövdes något mer"

Kjell-Olof Feldt och Egon Jacobsson hade varit partikollegor i riksdagen med Mona Sahlin. Claes Dahlbäck var ledamot av Astras styrelse där Håkan Mogren var VD och Håkan Mogren var ledamot av Investors styrelse där Claes Dahlbäck var VD.

Astras VD hade i en tv-debatt i slutet av augusti 1996 nämnts som ett exempel på ökad girighet inom byråkrati och näringsliv. Hans årslön på åtta miljoner kronor skulle kompletteras med ett optionsavtal kanske värt 2 miljoner, vilket ledde till åtskilliga redaktionella uppföljningar och debattartiklar i pressen under veckorna som följde.

Under dessa veckor utkom också S-politikern Mona Sahlins bok om hur hon upplevt den så kallade kontokortsaffären eller Tobleroneaffären ett år tidigare. När boken "Med mina ord" utkom 13 september 1996 publicerade Dagens Nyheter en sexspaltig bild på Mona Sahlin med rubriken "Vännerna tittade bort och tystnade". På en helsidesintervju inne i tidningen berättade hon bland annat:

"Det var så stort och vinklat i tidningarna. Journalisterna ringde och frågade vem jag legat med, mina syskon frågades ut om sin ekonomi. (...) När mamma blev utsatt, sexårige Gustav utfrågad. De rasande ansiktena som mötte varje morgon utanför dörren. Jag önskar det kunde bli en nyanserad debatt bland journalisterna."

I sin bok tar Mona Sahlin upp behovet av mediegranskning:

"Angriper jag några journalister som jag tycker har gått för långt, rycker hela kopplet in till kollegornas försvar och känner sig kränkta. Det saknas självkritik. Vem skall granska medierna om de inte gör det själva?"

– Det var dreven som triggade oss. Så här får det inte gå till. Granskningsnämnden och Pressens opinionsnämnd var ganska tandlösa. Ingen tog tag i de här frågorna, det behövdes något mer, förklarar Claes Dahlbäck 30 år senare.

Trion utökas

V&S-trion sonderade intresset för extern mediegranskning i sina kontaktnät och kallade sedan till det första mötet 27 november 1996 i Årstadal. Formellt protokoll saknas, men handskrivna anteckningsblad från mötet innehåller ett 60-tal namn på personer inom medier, medieforskning, politik, rättsväsende, kulturliv, arbetsmarknadsorganisationer, företag och folkrörelser – förmodligen brainstormade som tänkbara tillskott till arbetsgruppen.

Kretsen som verkade för ett granskande medieinstitut vidgades efter hand och under vintern författades ett "manifest", en principförklaring:

"I och med att journalister kommit att inta en självständigare och aktivare roll i samhällsdebatten har kraven på dem ökat. Diskussionen om hur medierna och journalisterna sköter sina uppgifter är naturlig. Även granskarna bör granskas. Men debatten om medierna äger ofta rum med klent underlag. Den utgår ofta från enskilda iakttagelser eller illa utredda fall."

Beteckningen mediedrev används inte, men liknande kritik formuleras i övergripande termer:

"Det finns tecken på en misstro mot medierna som bl.a. härrör från att journalistiken får konsekvenser för många – både på individnivå och för kollektiv. En förekommande – och tilltagande – likformighet i nyhetsvärderingen gör att mediernas genomslagskraft är större än någonsin".

Manifestet mynnade ut i att medier och allmänhet behöver "...tillgång till bättre och mer systematisk kunskap om medieutvecklingen och om innehållet i medierna". Detta bör ske med hjälp av ett fristående organ som kan "...ge ett sakligt underlag för debatten om journalistik och medier".

17 mars 1997, endast fyra månader efter att inbjudan till det första större mötet hos Vin & Sprit sändes ut, beslöt ett tjugotal personer att starta en intresseförening för att grunda "Svenska institutet för media och opinion, SIMO". Även detta möte hölls hos Vin & Sprit.

Ett pressmeddelande skickades under kvällen ut via nyhetsbyrån TT. Inledningsvis betonades att sakliga och oberoende studier av vad medierna granskar och hur de gör det "...kan vara en väg att öka respekten för och tilltron till en bred yttrandefrihet".

Gruppen ser inte något behov av ett nytt kontrollorgan eller någon ny lagstiftning utan värnar offentlighetsprincipen och skyddet för uppgiftslämnare. Behovet av systematiska undersökningar poängteras. Allra sist påpekas att debatten om journalistik behöver ett sakligt underlag, nu med tillägget "såväl när det gäller innehåll som metoder".

Två utskott bildas

Mötet utsåg Örjan Wallqvist till gruppens talesperson. Ett finansutskott valdes med uppgift att söka bidrag från företag och organisationer. Den bestod av grundartrion Claes Dahlbäck, Kjell-Olof Feldt (sammankallande) och Egon Jacobsson samt nykomlingarna Bengt Westerberg (tidigare folkpartiledare, 1997 bl.a. ordförande för Svenska friidrottsförbundet) och Peggy Bruzelius (VD för ABB Financial Services).

Ett verksamhetsutskott valdes också vars första uppgift var att skriva ihop ett underlag som finansutskottet kunde sätta i händerna på tänkbara finansiärer; en verksamhetsplan.

Här ingick Örjan Wallqvist (sammankallande), Ami Lönnroth och Stig Hadenius från mötet i Årstadal samt nytillskotten Nils-Ingvar Lundin (tidigare tv-reporter, 1997 Investors informationsdirektör), Annelie Ewers (rektor för journalistfortbildningen FOJO i Kalmar) och Stig Strömholm (rektor för Uppsala universitet).

Verksamhetsplanen utformas under sommaren 1997 och målen för mediegranskningen breddas utifrån gruppens samlade erfarenheter. Huvudmålet för "Svenska institutet för medier och opinion, SIMO" blir att visa hur journalistiken i massmedierna fungerar, eller inte fungerar: "Främst genom olika studier skall man skapa debatter vilka i sin tur kan leda till förändringar."

I planen delas verksamheten upp i fyra delar:

1. En löpande kvantitativ innehållsstudie a la Media Monitor som drivits 1989–1995 av Näringslivets Mediainstitut och finansierats av SAF.
2. Konkreta fallstudier av händelser, personer och processer.
3. En årsrapport som utifrån det gångna årets undersökningar pekar ut positiva och negativa tendenser i medieutvecklingen.
4. Seminarier och konferenser som kopplas till institutets rapporter.

"Näringslivet vill kritiskt granska massmedierna"

I slutet av september 1997 skickade SIMO ut ett brev till storföretag och organisationer och bad dem att donera pengar för att delta i bildandet av institutet. Undertecknare var Kjell-Olof Feldt, Claes Dahlbäck, Bengt Westerberg och Egon Jacobsson. Svenska Dagbladet uppmärksammade brevet i en tvåspaltare under rubriken: "Nytt Medieinstitut Näringslivet vill kritiskt granska massmedierna" (SvD 27/9).

Under hösten 1997 och våren 1998 bearbetas tänkbara företag och organisationer samtidigt som en stiftelseurkund formuleras. Arbetsnamnet är nu "Stiftelsen Institutet för Mediestudier, IMS". Dagen före midsommarafton träffar arbetsgrupperna för finanser och verksamhet de kommande donatorerna/stiftarna, som utlovar sammanlagt cirka 20 miljoner kronor till ett nytt medieinstitut. Det bestäms att stiftelsen ska ha en styrelse som kompletteras av ett råd med företrädare för stiftarna. En valnämnd utses som består av Örjan Wallqvist (sammankallande), Kjell-Olof Feldt, Sören Gyll (tidigare VD för Volvo och inom kort ordförande för Industriförbundet) samt Tomas Rudin (LO:s informationschef).

Första styrelsen

26 oktober 1998 hölls det konstituerande mötet för stiftelsen och rådet. Gunnar Fredriksson (chefredaktör för Aftonbladet 1966–1980, fil.lic. i teoretisk filosofi och gästprofessor i journalistik vid Göteborgs universitet 1993–94) valdes till ordförande för stiftelsen.

Från intresseföreningen ingick fyra personer i den nya styrelsen: Ami Lönnroth, Annelie Ewers, Nils Ingvar Lundin och Stig Strömholm.

Nya ledamöter var Olof Ljunggren, styrelseordförande i AMF (tidigare VD i SAF och Svenska Dagbladet), Lars Anell, medlem av Volvos koncernledning (tidigare bl.a. svensk ambassadör i Bryssel), PO Edin, LO:s chefsekonom, Jan Nygren, VD i Riksbyggen (tidigare bl.a. samordningsminister, S) och HG Wessberg, vice VD för Industriförbundet (tidigare bl.a. informationsansvarig hos ÖB och moderat politiker).

TCO:s ordförande Inger Ohlsson valdes till ordförande för stiftarnas råd, som enligt stiftelseförordnandet framöver ska ha inflytande över stiftelsestyrelsens sammansättning.

En dryg månad senare erbjöds docenten Gunilla Jarlbro, medieforskare vid Lunds universitet, en deltidstjänst (25 procent) som föreståndare och vetenskapligt ansvarig för Institutet för Mediestudier med start 1 mars 1999. Hon hade gott renommé inom styrelsen, bl.a. hos Gunnar Fredriksson och Annelie Ewers.

Gunilla Jarlbro, idag professor emerita vid Lunds universitet, berättar 28 år senare att hon var nervös inför uppgiften men såg Gunnar Fredriksson som en garant för institutets oberoende.

– Många i styrelsen visste inte mycket om hur forskning bedrivs. När något hände ville de helst ha fram en vetenskaplig rapport på tre veckor. Men de lärde sig och godkände mina förslag till projekt och rapporter.

Stiftelsen Institutet för Mediestudier

21 april 1999 registrerades "Stiftelsen Institutet för Mediestudier" vid Länsstyrelsen för Stockholms län.

Stiftare var:

• Bankerna Föreningssparbanken (Swedbank i dag), Handelsbanken, Merita Nordbanken (i dag Nordea) och SE-banken SEB.
• Försäkringsbolagen AMF Pension, AMF Sjukförsäkring och Skandia.
• Arbetsmarknadsorganisationerna Byggentreprenörerna, LO, SAF och TCO.
• Ekonomiska föreningen Kooperativa förbundet.
• Aktiebolagen Astra, Atlas Copco, Bonnier, Celsius, Ericsson, Gambro, Investor, PLM, Riksbyggen, SCA, Scania, Stora Enso, svenska McDonald's, Systembolaget, Telia, Vasakronan, Vin & Sprit och Volvo.
• Trossamfundet Svenska Kyrkan.
• Folkrörelsen Riksidrottsförbundet.

De 33 stiftarna tillförde stiftelsen 12,6 miljoner kronor. 20 deltog med en halv miljon vardera och 13 med mindre summor, däribland några arbetsmarknadsorganisationer, kyrkan och idrottsrörelsen.

– Vi var stolta över den här uppslutningen, många ville delta, poängterar Claes Dahlbäck i dag. Storleken på beloppen var inte det viktiga, utan att de ville vara med och visa bredden i uppställningen.

I stiftelseurkunden betonas institutets oberoende:

"I fullgörandet av sin uppgift att följa, kritiskt granska och beskriva publicistiska strukturer, strategier och beteenden inom svenska massmedier är institutet en i alla avseenden oberoende organisation."

I juni 1999 erhöll stiftelsen ett forskningsbidrag på 7 miljoner kronor från Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse för "vidgning och intensifiering av verksamheten" enligt förvaltningsberättelsen för det första verksamhetsåret.

Första rapporten

I februari 2000 publicerades Stiftelsen Institutet för Mediestudiers första rapport, utförd av forskare vid Demokratiinstitutet i Sundsvall med medieforskaren Lars Nord (1958–2024) som projektledare. Den hette "Mediernas roller i demokratin" och byggde på fokusgruppsintervjuer med politiker, journalister och medborgare samt individuella intervjuer med informationsansvariga inom företag och myndigheter.

Rapportens slutsatser kan ha överraskat en del av stiftarna:

"Den enda grupp som tycks vara tillfreds med medierna är informatörerna. För denna grupp, mest professionaliserad som den är, spelar det mindre roll hur medierna väljer att agera. De kan hantera medierna enligt sina syften i vilket fall som helst."

Rapporten påpekar också att grupperna inte är eniga inbördes om mediernas funktion och betydelse. Mer forskning om rollernas praktiska tillämpning rekommenderas.

Under 2000 publicerades i snabb takt ytterligare åtta böcker, presenterade vid egna seminarier. Några behandlar aktuella händelser som mediebevakningen av kontroverser kring Sjöfartsverkets chef Fredrik Lindström, Riksrevisionsverkets chef Inga-Britt Ahlenius och Amnestys ordförande Jesus Alcala. Andra tar upp övergripande ämnen som lokal mediemångfald och kvinnors representation i medierna.

"Stadsråden och dreven"

Den tionde boken kom i mars 2001 och handlade om mediedrev, ämnet som utgjorde den tändande gnistan för de tre initiativtagarna 4,5 år tidigare. Boken hette "Statsråden och dreven" och jämförde utifrån kvantitativa innehållsanalyser mediebevakningen av justitieminister Laila Freivalds lägenhetsaffär i september 2000 med justitieminister Ove Rainers skatteplanering 1983. Projektledare var Lars Nord vid Mitthögskolan i Sundsvall med hjälp av Demokratiinstitutets forskare.

I studien definieras mediedrev som en omfattande och ensidig rapportering av en händelse med oviss utgång där storstadsmedier spelar en viktig roll.

Utifrån denna definition var inget av fallen ett fullständigt mediedrev. Rapporteringen om Ove Rainer var inte ensidig och rapporteringen om Laila Freivalds inte omfattande.

Lars Nord tillägger att det ändå är viktigt att diskutera om bevakningen var "journalistiskt försvarlig eller onödigt överdriven"? Hans slutsats är att rapporteringen var motiverad men också grundad i "vissa journalistiska tillkortakommanden" som "innebar en förvriden bild av den politiska verkligheten".

Seminariet kring boken hölls i stiftaren AMF:s konferenslokal och lockade uppemot hundra deltagare. Bland talarna fanns Ove Rainers änka Lena Rainer som för första gången berättade hur hon upplevt mediebevakningen och reportern Göran Skytte som upptäckt och redovisat Ove Rainers skatteplanering i Aftonbladet.

"Dold kamera – I sanningen tjänst?"

Under perioden 2000–2013 publicerade Stiftelsen Institutet för Mediestudier 59 böcker. Under några år gavs de ut i samarbete med Sellin & Partners förlag och under några år med vinjetten "sim(o)" i svart och rött. Ett o inom parentes skulle signalera (oberoende), på samma sätt som på en del tidningars ledarsidor.

Mest uppmärksammad blev kanske en kritisk studie av Uppdrag gransknings bruk av dold kamera och dold identitet i valstugorna 2002: "Dold kamera - I sanningens tjänst?" av forskaren Kari Andén-Papadopoulos. Vid ett välbesökt seminarium på JMK i november 2003 haglade till slut glåporden mellan SVT:s Janne Josefsson och forskarna.

Nedläggning och nystart

2014 upphörde Stiftelsen Institutet för Mediestudier. Stiftelsekapitalet var förbrukat och det var svårt att få nya bidrag från stiftarna. Men med hjälp av en mycket mer forskningsinriktad profil och en uppdelning av verksamheten i en kapitalförvaltande stiftelse, "Stiftelsen för Mediestudier", och en förening som driver verksamheten i "Institutet för Mediestudier" lyckades den gamla styrelsen med Helena Stålnert och Birgitta Stål i spetsen att åstadkomma en pånyttfödelse.

Elva av de ursprungliga stiftarna fortsatte sitt stöd i den nya stiftelsen: Investor, Svenska Kyrkan, Eriksson, LO, Riksidrottsförbundet, Svenskt Näringsliv, Saco, TCO, Volvo AB, TeliaSonera och SEB. DIK förbundet är ny som stiftare.

Till ordförande valdes TCO:s ordförande Eva Nordmark.

Flera stora stiftelser ger forskningsbidrag: Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse, Stiftelsen Natur&Kultur, Ann-Marie och Gustav Anders stiftelse för medieforskning, Susanne Hobohm stiftelse, Hamrin Foundation samt Riksbankens Jubileumsfond.

2014–idag

Institutet för Mediestudier har inrättat ett vetenskapligt råd med ett tiotal forskare från olika lärosäten som bidrar med uppslag och bedömningar av uppslag.

Under åren 2014-2026 har föreningen Institutet för Mediestudier givit ut 48 rapporter/böcker, däribland återkommande unika redovisningar av annonspengar till nyhetsmedier, mätning av innehåll i nyhetsmedier över tid, inventering av vita fläckar (geografiska områden utan lokala reportrar), misstro mot nyhetsmedier, nya medieformer/Tiktok med mera.

Den första skriften som publicerades av det nya institutet 2014 var "Drevjournalistikens drivkrafter och dynamik" av Lars Nord, då professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet. Den innehöll en summering av forskningen sedan 2001 och reflektioner över mediedrevens roll i ett nytt medielandskap. Samt en blinkning från det nya institutet till sin föregångare.

Hittills har de båda varianterna av institutet tillsammans publicerat 107 skrifter/böcker.

Och allt började för 30 år sedan, den 15 november 1996.