Av Per Rydén, Birgitta Ney, Jarl Torbacke och Kajsa Olsson

Alf Henrikson, Jolo, KardeMumma och Bang. De stora signaturerna på de stora tidningarnas lätta sidor har gått ur tiden och få har kunnat ta vid där de gamble slutade. Beror det på att det finns för få talanger eller finns det andra förklaringar? I Kåserierna – var tog de vägen? hävdar professor Per Rydén, Lunds universitet, att man i samband med övergången till tabloidformat behandlat de lätta sidorna – Namn och Nytt, Marginalen och andra – styvmoderligt. Kåserier och dagsverser har inte längre sin givna plats i flertalet dagstidningar. Därmed finns inte jordmånen för det nöjsamma allvarets blick på dagens händelser och tidens gång.

I boken, som utges av Institutet för Mediestudier, ges också exempel på vad många, många läsare saknar idag. Historieprofessorn Jarl Torbacke ger ett levande porträtt av signaturen Gustafsson med Muntascherna och han intensiva läsarkontakter. Birgitta Ney visar hur kåseriet också kan användas i exempelvis kvinnokampen. Hon skriver om Elin Brandell som i Dagens Nyheter var både reporter och kåsör. Under signaturen Opolitiska frun kommenterade hon spetsigt och träffsäkert det politiska livet sett bland annat från riksdagsläktaren. Kajsa Olsson skriver om ”storprat och småprat” hämtat ur sina egna erfarenheter som kåsör under signaturen Kajsa O. - Det som kallas för den lätta sidan, kräver luft. Försöker man komprimera den så försvinner själva meningen, skriver hon.

Kåserierna – var tog de vägen? utges av Stiftelsen Institutet för Mediestudier i samarbete med Sellin & Partner.